Lars Tynell, Skånes medeltida dopfuntar, 1913

Sid 4-

Dopfuntar med rund skål.
I. Dagstorpsgruppen

har både skål och fot runda, men bibehåller Munkarpsgruppens ornering på skålen och dess profilering på foten. Här afslipas dock ofta fotens kanter, så att den liknar ett långt timglas med en rundstaf på midten. Typologiskt kommer den i ordningen efter Munkarps- och Hylliegrupperna, hvilket dock ej hindrar, att de äldsta exemplaren af de tre grupperna kunna vara nära samtidiga. a. Fotens profilering är Munkarpsgruppens, två plattor med mellanliggande rundstaf, skild från
plattorna genom skråkanter. Hit höra Östra Strö i Frosta, Brönnestad i Västra Göinge, Norrhvidinge i Harjager och Flädie i Torna.
b. Foten har timglasform: Dagstorp i Harjager, Hedeskoga i Herrestad, Dalköpinge i Skytts och Södra Sandby i Torna. Dagstorpsfunten har på skålens nedre del den egendomliga klöfverbladspalmetten, som annars endast förekommer på Hylliegruppen, något som ytterligare betonar sammanhanget inom serien Munkarps- Hyllie- Dagtorpsgrupperna. Dopfunten i Hedeskoga har fotens profil något inåtsvängd. Södra Sandby kyrkas funt har endast skålen kvar, men synes böra hitföras.
Dopfuntarna i Kjeflinge (Kävlinge) i Harjager, Felestad i Rönneberg och Norra Nöbbelöf (Nöbbelöv)i Torna stå nära denna grupp. Timglasets öfre del har rak profil, den nedre utböjd. Öfraby-funten i Ingelstad har öfre delen med rak profil, den nedre har Hylliegruppens profilering.
Till Dagstorpsgruppen torde närmast kunna räknas dopfunten i Kellstorp i Vemmenhög. Skålen är fyrflikig med det till denna grupp hörande palmettbandet och däröfver en rundbågsfris. Foten har timglasform.

II. Genarpsgruppen.

Hit hänföras öfriga med palmettband af det äldre slaget ornerade dopfuntar. Skålen är hos dem alla rund med skråkant eller rundning nedtill. Foten är den attiska basen, stundom förvanskad. Äfven inom denna grupp gör hufvudparten intryck af att vara från 1100-talets senare del. Hithörande dopfuntar samla sig i följande afdelningar:
a. Skålen är nedtill skråkantad, omsluten af en mängd smala blad eller upprättstående rundstafvar. I öfre kanten finnes ofvanför palmettbandet en rundbågsfris. Foten har i hörnen små hufvud af olika slag. Genarp i Bara och Konga i Onsjö.
b. Skålen är nedtill afrundad, omsluten af en upp- och nedvänd rundbågsfris eller rundbågsarkad. Hit höra Östra Sallerup i Frosta, Trane i Gärds och Tjörnarp i Västra Göinge. De två sistnämnda hafva fågeltår på hörntapparne. Närmast dessa står Silfåkra i Torna härad, som dock på grund af formen hänförts till Barsebäcksgruppen.
c. Skålen är nedtill afrundad. Foten består af en fyrsidig platta med hörntappar, en hög rundstaf, öfver hvilken en rad bladskifvor hänga ned, samt öfverst en mindre rundstaf. Hit hör dopfunten i Östra Sönnarslöf i Gärds, hvilken egentligen tillhör Västra Vram i samma härad. Dess palmettband har ej sin plats vid skålens öfre kant, utan, i olikhet med alla öfriga skånska dopfuntar, under bottnen. Vidare hafva vi här funtarna i Kells Nöbbelöf i Onsjö, Västra Kärrstorp (skål) i Oxie, Säby i Rönneberg och Örsjö i Vemmenhög.
Mycket nära denna afdelning, i synnerhet i fråga om foten, stå Flackare i Bara och Gumlösa i Västra Göinge. Den senare hänföres på grund af figurframställningen till Lyng. sjögruppen.
d. Skålen är nedtill afrundad. Fotens nedre rundstaf ersättes af en egendomlig, skråkantad platta. Hörntappar saknas. Skålens palmetter äro annorlunda formade än vanligt. Synes vara sen. Finja i Västra Göinge och Risekattslösa i Luggude.
Nära denna afdelning står Västra Strö i Onsjö, hvars palmetter äro på hvarjehanda sätt omgestaltade. Torde också vara sen.
e. Skålen är nedtill afrundad. Foten har öfver den fyrsidiga plattan två rundstafvar, den nedre med hörntappar, och däröfver en cylinder. Gårdstånga (skål) i Frosta, Spjutstorp i Ingelstad och Felestad i Rönneberg. Troligen af senare datum.

III. Torrlösagruppens

dopfuntar igenkännas därpå, att de under en dubbel repstaf, som håller på att öfvergå till en fläta, hafva en palmettbård, där palmettbladen sträfva att breda ut sig åt alla håll, så att palmetten öfvergår till en solros. De flesta hithörande dopfuntar hafva skålen rundad nedåt; blott på en afslutas den nedtill af en karnis. Typologiskt är denna grupp yngre än de föregående, men dess äldsta exemplar torde dock härröra från slutet af 1100-talet.
a. Solrospalmetten är ej färdigbildad, men palmettbladen tränga sig så mycket som möjligt äfven nedåt, så att palmetten närmar sig den runda formen i stället för njurformen. Detta gör, att de band, som förena palmetterna, få en mycket djupare bukt än vanligt. Hit höra dopfun
tarna i Högseröd i Frosta och Västerstad i Färs. b. Solrosorna äro fullbildade, omväxlande med icke fullt slutna former. Omväxlingen i orneringen är större. Palmettbården afbrytes af en kvist, en mansfigur, ett hjul, hvarandra korsande rundbågar, samt på Torrlösafunten af rosetter, af hjul, omflätade med band, och af ringar, som omsluta likarmade kors, hvilkas. armar sluta i liljor. Hithörande dopfuntar äro Östra Espinge och Lyby. i Frosta samt Torrlösa i Onsjö.

IV. Hörsgruppen

omfattar ett tjugotal dopfuntar, ganska växlande till formen, men med det gemensamma kännetecknet, att akantuspalmetten förekommer på dem alla. Detta ornament är så karakteristiskt, att det bestämdt angifver en nära samhörighet mellan de dopfuntar, på hvilka det finnes. De mest uppmärksammade och som jag förmodar äldsta bland de till denna grupp hörande dopfuntarna äro:
Mårtens funtar, fem (eller enligt min mening sex) sandstensfuntar, utgångna från Hörssandstenområdet och troligen på den gamla vägen söderut öfver Ringsjöfärjan-Gudmuntorp - Gårdstånga förda till kyrkorna i trakten. Det synes mig ej vara skäl att sätta dem senare än 1100talets sista årtionde. Funnes ej på Hörsfunten ett par realistiskt tecknade blad, skulle jag ej tveka att datera dem tidigare. Det som tidigt fäste uppmärksamheten på dem var ruinskriften: Mårten gjorde mig. Redan Ole Worm redogör år 1643 för inskriften på Västra Sallerups dopfunt.' Liljegren nämner i sina Runurkunder 1833 äfven de fyra öfriga dopfuntarna med samma inskrift, men han säger, att han följer en uppgift, som han ej hunnit granska. 2 Brunius beskrifver något närmare dopfuntarna i Hör, Västra Sallerup, Söderhvidinge och Örtofta samt deras inskrifter, hvarefter han öfvergår till dem i Reslöf, Lilla Harrie och Odarslöf, den sista oornerad. Dessa tre sakna enligt hans mening inskrift, men han förmodar, att de äro af Mårten. 3 Hvad den sistnämnda dopfunten angår, saknas hvarje vägande skäl för en sådan förmodan, eftersom funten ej är ornerad, och orneringen är det för dessa dopfuntar karakteristiska. Reslöfsfunten åter har, liksom åtskilliga andra dopfuntar, samma ornament, som Mårten använde, men dess behandling är så olik Mårtens, att man med mycket större skäl kan antaga, att den ej är hans arbete. Signeringen på dopfunten i Lilla Harrie har märkvärdigt nog undgått "Brunius. Då jag år 1894 första gången besökte kyrkan, ådrog den sig genast min uppmärksamhet och aftecknades. Den skiljer sig från Mårtens öfriga inskrifter hufvudsakligen därigenom, att den sista runan ej är stungen. Brunii förbiseende gaf emellertid anledning till, att Lilla Harriefuntens inskrift ej behandlades af Wimmer i hans båda arbeten: Dobefunten i Åkirkeby och De Danske Runemindesmcerker. I min uppsats: Gumlösa kyrkas funt, tryckt i Tidskrift för Skåneland (januari 1908), meddelade jag upplysning om inskriften, hvarefter den af Wimmer upptogs till granskning i hans Tillag til de danske Runemindesmcerker. Mårtens dopfuntar hafva rund skål med svagt böjd ************profil, och i regel nedtill en hög karnis. Skålen är oftast obetydligt vidare än foten. Urhålkningen har i öfre kanten en fals, hvari en kopparkittel eller en annan metallbeklädnad af skålens urhålkning hvilat. Hörsfunten har kvar sin kopparkittel. Lilla Harriefuntens skål är mycket bredare än foten, dess botten är bredt trattformig. Foten till dessa funtar utgöres oftast af en attisk bas, stundom något oregelbunden eller med nästan fristående figurer i hörnen. Söderhvidingefuntens fot utgöres af en cylinder, som står på en rund, i öfre kanten hålkälad platta och har figurer i låg relief.
Skålen är alltid ornerad med ett band af akantuspalmetter och liljor med mångfaldiga skiftningar i detaljerna. Midt under palmetterna ligger alltid en kula. På Örtoftafunten, som är mindre än de öfriga och som tydligen alltid burits af en grundhäll, fast den nuvarande ej är den ursprungliga, afbrytes palmetten. på ett ställe af ett slags träd. De äggformiga fälten inom palmettringarne fyllas med akantusblad, drufklasar, och undantagsvis, på dopfunten i Hör, med ett par försök till realistiskt tecknade blad, ja dopfuntarna i Söderhvidinge och Hör hafva på ett ställe ett skäggigt manshufvud med toppmössa, allt buret af bladskaft, som utgå från ringens nedre del.
En af Mårtens signerade dopfuntar finnes således kvar i den trakt, från hvilken de utgått, i Hörs kyrka, Frosta härad. De fyra andra hafva, troligen på den förut nämnda omvägen, gått västerut till Harjagers härad, där vi finna dem i de fyra intill hvarandra i en rak linje liggande kyrkorna : Västra Sallerup, Örtofta, Lilla Harrie och Söderhvidinge. Men nere i sydligaste delen af Frosta härad, i Harlösa, påträffa vi en sandstensfunt, hvars ornering till hela sin karaktär och i många betydelsefulla detaljer afgjordt visar hän till Hörfuntens mästare Mårten. Naturligtvis har den, som alla kända arbeten, som utgått ur hans hand, sina egendomliga särdrag. Skålen, som är obetydligt bredare än foten, öfvergår med en svag rundning till densamma. Foten utgöres af ett fyrkantigt block, på två sidor orneradt med lejonfigurer i låg relief. I fråga om detaljerna i skålens palmetter och liljor, finns en påfallande likhet mellan dopfuntarna i Hör och Harlösa. Men på den senare äro repstafvarne styckevis spunna än åt höger, än åt vänster.
Redan vid första ögonkastet får man det intrycket, att här föreligger ett arbete af Mårten. Detta intryck har ytterligare stärkts, sedan dopfuntarna i Örtofta och Söderhvidinge numera blifvit tillgängliga från andra sidor än förr. Man finner då nya bevis för släktskapen. Lejonfigurerna på dessa båda dopfuntar stå mycket nära den, som förekommer på Harlösafunten: samma egendomliga sätt, på hvilket lejonet lägger sin fot öfver ryggen på Harlösafuntens vädur och öfver hufvudet på mannen på Söderhvidingefunten; samma långa, smala tår på bakfoten, som omsluter en kula; samma afslutning på svansen och slutligen samma, för öfrigt i skånsk dopfuntsornamentik okända, men för de tre dopfuntarna gemensamma sätt att stilisera vädurarnes ull genom tegellagda, nedåt spetsiga fält med en kula i midten, allt synes bestämdt hänvisa på att Mårten huggit Harlösafunten.
Men hvarför har han ej signerat den? Den står fullt i jämnhöjd med hvad han annars utfört och kan ej vara ett arbete, som han ej velat kännas vid. Jag förmodar, att den verkligen varit signerad i öfre kanten. Mårtens dopfuntar hafva i likhet med så många andra romanska dopfuntar här i Skåne en fals i skålens öfre kant. Den saknas här. Jag antager, att kanten en gång varit skadad och avjämnats och att inskriptionen då gått förlorad. Detta är dock blott en gissning, och kanten visar ej tydliga tecken till omhuggning.
Wimmer hänför Mårtens dopfuntar till 1230, men han synes benägen att sätta dateringen äfven af Åkirkebyfunten för sent. Ambrosiani har, vill det synas, med bindande skäl fastslagit det senare.' Hvad Mårtens funtar angår, torde de snarare böra sättas till slutet af 1100-talet, samma tid, då Hörs kyrka och dess målningar tillkommit.' Akantuspalmettornamentet förekommer i en sen form på Oxie kyrkas senromanska sydportal, något som synes bestyrka, att' detta ornament i sin äldsta form' bör hänföras till 1100-talet. Och de infulae, som Brandstadsfuntens biskopsfigur bär på sin biskopsmössa, peka också hän på en tidig period. Äfven denna dopfunt tillhör Hörsgruppen.
Ett par genomgående drag i fråga om Mårtens dopfuntar, till hvilka jag således räknar Harlösafunten, är, att de akantusblad och drufklasar, som upptaga akantusornamentets nedre del, äro med sina skaft fästade vid den ring, som omsluter ornamentet, samt att en liten kula regelbundet fyller den vinkel, som uppstår, när ringens båda ändar böja sig uppåt mot ringens medelpunkt. Samma lilla kula förekommer äfven på dopfuntarna i Hammarlöf och Västra Vemmerlöf i Skytts härad samt Tullstorp i Vemmenhögs härad. På dessa dopfuntar har man emellertid förlagt fästpunkten för bladens och drufklasarnes skaft till ringens midt. Det senare är också fallet med Östra Torp i Vemmenhögs härad, där skaften först skjuta upp i ringens öfversta fält, hvarifrån sedan blad och klasar hänga ned i fälten inunder. I fråga om vidfästningspunkten för dessa skaft hålla sig däremot dopfuntarna i Barsebäck, Harjagers härad, Reslöf, Onsjö härad, Kyrkoköpinge, Skytts härad samt ett i Lunds univ. hist. museum befintligt fragment från Okänd kyrka till det genom Mårten gifna exemplet. Den förut omtalade kulan saknas emellertid.
Samma vidfästningspunkt för skaften förekommer på dopfuntarna i Bara, Bara härad, Brandstad, Färs härad och Fosie, Oxie härad, men här uppträder en rund knopp på öfvergången mellan bladskifva och bladskaft, hvarjämte de vulster, som eljes förekomma vid bladskaftets fästpunkt, hafva försvunnit på de båda senare. Dessa vulster saknas äfven på Hörups dopfunt, Ingelstads härad.
På alla de hittills nämnda dopfuntarna är hvarje palmettring ett afslutadt helt. På de tre återstående däremot, Glostorp och Oxie i Oxie härad samt Stora Hammar i Skytts härad, hvilka äro senare än de öfriga, fläta sig blad från den ena palmettringen in i den andra; ibland sträcka sig drufklasar på långa skaft ut ur ringen, och utanför densamma liggande lejon äta af dem. Detta sistnämnda förekommer också på kapitälen till Oxie kyrkas rundbågiga sydportal, hvarigenom en viss hållpunkt vinnes för ornamentets datering. Lejonfigurer i sammanhang med ornamentet förekomma äfven på de förut omtalade dopfuntarna i Västra Vemmenhög i Skytts, Tullstorp i Vemmenhögs härad samt fragmentet från Okänd kyrka.
I fråga om formen liknar Odarslöfsfunten, Torna härad, rätt mycket vissa af Mårtens funtar. Med anledning häraf räknar Brunius den till dessa .2 Detta torde dock ej hafva tillräckligt skäl för sig. Däremot torde den närmast höra med till Hörsgruppen.

V. Barsebäcksgruppen

förekommer i sydvästra Skåne och utgöres af dopfuntar, som med all olikhet i fråga om skålens form och ornering höra samman i det afseendet, att deras fot utgöres af en ganska kraftig cylinder, som från början säkerligen stått på en grundhäll eller platta. De hithörande dopfuntarna finnas i Barsebäck i Harjager (som har en stor grundhäll och i fråga om ornamentiken tillhör Hörsgruppen), Bjällerup, Västra Hoby (hvilken nu saknar, men enligt äldre teckning haft grundhäll), Lackalänga och Silfåkra (som med afseende på ornamentiken tillhör Genarpsgruppen), alla i Torna. Dopfuntarna i Röstånga i Onsjö (ett vårdslöst utfördt arbete) och Espö (Äspö)i Vemmenhög torde närmast vara att räkna hit. Detsamma gäller om Hästveda i Östra Göinge.

VI. Hvitaby-Maglehemsgruppen.

Skålen är cylindrisk, nedåt afrundad, nära öfre kanten ornerad med en akantusranka, ett pal
mettband eller båda delarne. Foten har i regel fyra lejon, som bita i hvarandra eller i gladorna
ment. Förekommer i Kristianstadsbygden och är troligen från 1100-talets slut.
1. Skålen är ornerad med akantusranka, som afbrytes af olika bilder, en bedjande man, en välsignande biskop, ett agnus dei samt djur- eller fågelbilder. Foten har fyra lejon: Hörröd och Maglehem i Gärds samt Okänd kyrka (Fjälkestad eller Råbelöf) i Villand, fyra upp- och nedvända oxhufvud: Trolle Ljungby I i Villand, eller fyra sälar: Rinkaby i Villand. (Till denna grupp hör Bräkne-Hoby i Blekinge).
2. I stället för akantusrankan träder ett ornament, som utgöres af en rad ringböjda diamantband, hvilka i båda ändar sluta med akantusblad, som två och två bilda palmettliknande ornament, hvartannat vändt uppåt, hvartannat nedåt. Foten har lejonfigurer af nyss nämnda slag. De hithörande dopfuntarna äro Hvitaby i Albo och Norra Åsum (skål) i Gärds.
3. Båda de förut omtalade ornamentbanden finnas bredvid hvarandra på skålen. Men de palmettbildande akantusbanden äro ej ringböjda, utan S-formiga. Äfven här vända således palmetterna hvar annan gång uppåt, hoar annan gång nedåt. Föröfrigt är det än afd. 1 med dess i bandens längdriktning gående fåror, än afd. 2 med dess diamantband, som behärskar ornamentiken. Foten har stundom samma lejonfigurer, som vanligen förekomma i denna grupp: Ingelstorp i Ingelstads härad och Kiaby i Villand, stundom formen af en attisk bas, Nymö i Villand. Dessa förefalla att utgöra gruppens yngsta dopfuntar.

VII. Blentarp- Bollerup- Hallarödsgruppen

tillhör till allra största delen sydöstra Skåne. Den kännetecknas af en cylindrisk, i regel nedtill afrundad skål samt vanligen en attisk bas med hörntappar. Under skålens botten brukar finnas stående rundstafvar och däröfver en horisontal repstaf eller rundstaf samt öfverst en rundbågsarkad eller rundbågsfris. Äfven denna grupp gör till sin hufvuddel intryck af att härröra från 1100-talets senare hälft.
Blentarpsgruppen har en rundbågsarkad, bildad af insänkta rundbågsfält.
1. Ett slags vederlag springa fram vid rundbågarnas början. Frenninge i Färs.
2. Rundbågarna utgå från ett vinkelrätt framsprång och äro således smalare än fältet i öfrigt.
Antydan till kolonnbaser saknas. Blentarp i Torna (med djurfigurer på foten), Östra Ingel
stad i Ingelstad samt troligen Tosterup i Ingelstad (stycke af skålen).
3. Rundbågarnes anordning är densamma som i föregående afd. Kolonnbaserna antydas genom
vinkelräta framsprång. Fågeltofta och Rörum i Albo, Löfvestad i Färs, Borrfe i Herrestad,
Kverrestad, Nedraby, Smedstorp och Tranås i Ingelstad, Bolshög och Östra Vemmerlöf
i Jerrestad, Västra Nöbbelöf och Södra Villie i Ljunits samt Skifvarp i Vemmenhög.
Bollerupsgruppen har nära öfre kanten en rundbågsfris, bildad af insänkta halfcirkelsegment med en rundstaf i bågen. Denna grupp omfattar dopfuntarna i Röddinge och Vanstad i Färs samt Bollerup i Ingelstad. Hit torde också kunna räknas Söfde i Färs, hvars rundbågsfris likväl ligger upphöjd öfver skålens yta samt har en ansats till palmettornering i rundbågarnas svicklar (Uvelse kyrkas dopfunt i Danmark har en liknande rundbågsfris, där man på ett ställe gjordt ett försök med samma ornering) och Vollsjö i Färs, som saknar rundbågsfrisen. Alla dessa dopfuntar hafva stående rundstafvar omkring skålens nedre del, Vollsjö och Vanstad hafva däröfver en rundstaf, de öfriga däremot en repstaf.
Hallarödsgruppen har en på vanligt sätt bildad rundbågsfris med därifrån nedhängande liljor. De dopfuntar, som tillhöra denna grupp, förekomma ej inom ett slutet område, såsom fallet är med de till de båda öfriga grupperna hörande funtarna. Hit höra dopfuntarna i Billinge och Hallaröd i Onsjö, Simlinge och Södra Åby i Vemmenhög och Perstorp i Norra Åsbo.

VIII. Allerumsgruppen

utgöres af dopfuntarna i Allerum, Brunnby, och Frillestad i Luggude, Fru Alstad i Skytts, Lund, Tomegatan i Torna och Östra Vemmenhög i Vemmenhög. Dessa dopfuntar hafva en skål med något böjd profil, som vanligen indrages äfven uppåt. I nedre kanten hafva de en jämförelsevis låg hålkärl. Lundafunten har på skålens midt en svag alsats, så att den öfre delen är obetydligt vidare än den nedre. Brunnbyfunten har på samma ställe en svag kant, som om partiet ofvanför och nedanför densamma träffades i en ytterst trubbig vinkel. Dessa båda dopfuntar hafva äfven i öfrigt så många likheter, att jag anser dem vara af samma hand. Dopfuntarna i Allerum, Brunnby och Lund hafva sin fot kvar.

IX. Färlöfsgruppen

utgöres af granitfuntar i östra Skåne. Skålen har nedtill ett lågt, nedåt något afsmalnande skaft och springer därifrån kraftigt utåt samt går sedan med en stark rundning uppåt, så att den på midten är ganska bred, hvarefter den indrages betydligt mot öfre kanten. Skålen visar stor likhet med de jutska granitfuntarnas skål, såväl i fråga om formen som de lejonfigurer med hufvud i ganska hög relief, som förekomma på Färlöfsfunten. Foten är jämförelsevis smal och består af en fyrsidig platta och däröfver en hög, svagt böjd rundstaf med mycket höga hörntappar, hvilka nedtill beröra hvarandra midt på fotens sidor. Öfverst har foten en låg, kraftig rundstaf. Till denna grupp höra dopfuntarna i Eljaröd och Färlöf, samt Brösarpsfuntens fot, alla i Albo.

X. Trydegruppen

utgöres af dopfuntarna i Löderup, Tryde och Valleberga i Ingelstads härad samt Östra Hoby och Simris i Jerrestad. Skålen har rak sida och afsmalnar afsevärdt uppåt samt har trattformig botten med figurer. Dräkternas veckföring är stel med korta paralella båglinier, som helt omotiveradt uppträda tvärs öfver vecken. Både män och kvinnor bära ofta tunga flätor. Foten utgöres vanligen nederst af en platta och däröfver en hög skråkant samt öfverst en kraftig, ofta ornerad rundstaf. Rundstafven och skråkanten sammansmälta stundom till en karnis. Från foten springa fram hufvud af lejon och andra djur, hvilka med väldiga roftänder bita de djur, som råkat i deras gap och hvilkas fötter stödja mot fotens nedre kant. Dopfuntarna i Tryde, Löderup och Simris visa därjämte bröstbilden af en kvinna med ett barn i sina armar, möjligen modern, hvars barn skall döpas. Dopfunten i Tryde står främst. Den är mästerlig i byggnaden, klar i grupperingen, särskildt genom de flankerande figurerna, och på en gång kraftig och fin i utförandet. I synnerhet djurscenerna äro liffulla. Den gör ett mycket ålderdomligt intryck och torde vara samtidig med den i slutet af 1860-talet nedrifna kyrkan, hvilken lär hafva invigts 1160.1 De andra dopfuntarna inom gruppen sakna Trydefuntens mästerliga figurgruppering. Bilderna trängas med hvarandra. Många detaljer bevisa emellertid dopfuntarnas samhörighet. På Tryde och Löderupsfuntarna förekommer t. ex. samma majestas domini-bild nästan i detalj. Och båda hafva grafhällar med alldeles samma ornering. Bilden af majestas domini på Östra Hoby kyrkas dopfunt är i mycket olik de förra, men i stället förekommer här alldeles samma för öfrigt fullkomligt okända altarbild med ett grekiskt kors och en solens och månens hyllning inför korset och majestas domini som på dopfunten i Löderup.
Dopfuntarna i Simris och Valleberga stå något längre från de andra till gruppen hörande dopfuntarna. Men jämte de öfriga från början omtalade kännetecknen förekomma på dessa dopfuntar kronformer som äro gemensamma äfven för dopfuntarna i Östra Hoby och Löderup. Vidare är på dopfuntarna i Simris och Östra Hoby en måltid afbildad. Bordets anordning, de korstecknade bröden och de små skålarne visa stor likhet sins emellan. Slutligen förekomma på dopfuntarna i Tryde och Valleberga fängelsescener, där själfva fängelset på båda dopfuntarna är afbildadt som ett af en båge öfverhvälft rum, hvars hvalf är slaget mellan två smala torn

.
XI. Lyngsjögruppen.

En särskild grupp af de skånska dopfuntarna utgöres af Lyngsjö i Gärds, Gumlösa i Västra Göinge och Bjeresjö i Herrestad. Här är det figurerna och ornamentiken, som sammanhåller gruppen. Lyngsjöfunten står i konstnärligt afseende främst. Detta framträder i synnerhet i fotens ypperliga figurer och ornering med dess kraftiga relief och ädla former. I jämförelse härmed står Gumlösafunten, trots dess fina behandling af skålens figurer, betydligt tillbaka. Detta gäller i ännu högre grad om dopfunten i Bjeresjö.
Emellertid äro likheterna så stora, att ett nära sammanhang dessa dopfuntar emellan måste finnas. I fråga om glorians form stå de här i Skåne ensamma. Kanten ligger högt och glorian fördjupas inåt mot hufvudet på ett sätt, som påminner om stuckgloriorna omkring helgonfigurernas hufvud på en del romanska väggmålningar här i Skåne, t. ex. Bjeresjö, Vallkärra (nu i Lunds univ. hist. museum), Lunds domkyrkas lekmannakor, m. fl. Ej utan sitt intresse härvid är det förhållandet, att flera af exemplen på dessa stuckglorior finnas i samma kyrka (Bjeresjö), som också har en af de till denna grupp hörande dopfuntarna.
Särskildt dopfuntarna i Bjeresjö och Gumlösa visa många gemensamma drag. Samma bladornering finnes under skålen, på samma med rundbågsarkader prydda tronstol mottager Maria de vise männens hyllning, kolonnornamentiken är till stor del densamma, och bebådelsens Maria på Gumlösafunten möter oss i fältet närmast intill Bjeresjöfuntens rex gloria?. På båda dopfuntarna förekommer i inskriften såväl skånsk-danska som latin och, något som ej är minst påfallande, namnformerna Josep och Asper (den senare för en af de vise männen) förekomma på båda dopfuntarna. En betydande olikhet ligger dock däri, att flera af männen på Bjeresjöfunten bära flätor, något som fullständigt saknas på de båda öfriga dopfuntarna inom denna grupp. I detta afseende står Bjeresjöfunten närmare den strax öster om Bjeresjö förekommande Trydegruppen. Det är en äldre, gotländsk-östskånsk tradition, som satt sina spår här, men som saknas på Gumlösafunten.
Närmast denna senare dopfunt står Lyngsjöfunten. Vi känna igen kolonnkapitälen från Gumlösa, båda dopfuntarna hafva samma ringbård på altarena, samma flätning på repstafvarne, hvarjämte ansiktsläggning, munnens form och dräkternas veckföring företer en likhet, som icke kan vara tillfällig. Det synes ej vara omöjligt, att alla tre dopfuntarna utförts af samma stensnidare, Tove. Bjeresjöfunten skulle då vara den äldsta, med mera osäkra försök åt det håll, ditåt utvecklingen sedan går. Kolonnkapitälen halva här ännu ytornament, men en af baserna visar den veckornering som sedan kommer till uteslutande användning. En märkbar svaghet framträder vid inordningen af figurerna i rundbågsfälten. Så placeras Maria med barnet så att de vända ansiktet mot en pelare. Gumlösafunten betecknar ett stort framsteg, såväl i fråga om skålens bilder som fotens djurornamentik. Drakarnes fjälliga kroppar fylla vida bättre sin plats på Gumlösafunten än de ormar, som förekomma på Bjeresjöfunten. Felet med tronstolens placering är på ett lyckligt sätt afhulpet. Pelarkapitälerna hafva blifvit mera verklighetstrogna, men skaftens egendomliga ornamentik är densamma, fast mera växlande.
Ett nytt steg i utvecklingen betecknas af dopfunten i Lyngsjö. De breda, ofta nästan tredubbla pelarne ersättas af smärta,, kantiga kolonner. Här komma också nya motiv in, säkerligen delvis under inflytande från Lund (de tvårefflade banden). Och ämnet för bilderna, Thomasmartyriet, är likaledes nytt, troligtvis också under Lundensisk påverkan. Thomas af Canterbury stod där i högt anseende.
Skulle den här uttalade uppfattningen vara riktig, måste Bjeresjöfunten sättas till tiden före 1190, ej, som Wimmer på språkliga skäl antager, till 12301, Gumlösafunten till 1191 och Lyngsjöfunten något senare än jag förut antagit, fram på 1190-talet.
Ambrosiani har på annan väg kommit till samma resultat i fråga om tidsföljden mellan de båda förstnämnda dopfuntarna. Han har utgått från kronformen, som på Bjeresjöfunten är sluten, på Gumlösafunten öppen .2 Lyngsjöfunten har båda kronformerna, en sluten, konung Henriks, och en öppen, den, med hvilken jungfru Maria krönes af Kristus. Denna blandning af kronformer torde dock ej behöfva lägga hinder i vägen för att datera denna dopfunt något senare än Gumlösafunten, som endast har öppna kronor. Vi stå här tydligen i en öfvergångstid i fråga om kronformer och intet torde hindra, att konstnären såväl i fråga om martyriebilderna som Marias kröning låtit binda sig af bestämda förebilder.
Bägarformiga dopfuntar.
Ganska många dopfuntar hafva formen af en bägare, vanligen med ett högt skaft, som afsmalnar uppåt och nederst har en ganska vid fot, i regel med en svagt hålkälad skråkant på öfre sidan. Skaftet brukar bestå af två stycken, af hvilka det nedre sammanhänger med foten. På Östra Herrestadsfunten utgör skaftet och den hålkälade fotplattan hoar för sig ett stycke. I regel äro dessa dopfuntar af grå, mera sällan af röd kalksten, någon gång af sandsten.

I. Borrbygruppen

har skål med raka sidor och skråkantad botten, vanligen oornerad. Hit höra dopfuntarna i Ullstorp i Ingelstad, med rundbågsfris, Borrby, rikt ornerad med akantusrankor och hufvud, och Simrishamn, båda i Jerrestad, Västra Tomarp i Skytts, Lund, Maria Magle i Torna samt Gustaf Adolf och Åhus i Villands härad.

II. Holmbygruppens

dopfuntar äro fyrflikade; skålen är ornerad med bågfält och har rundad botten. Bågarne bäras af fina stafvar, som uppkommit därigenom att fälten fördjupats mot kanterna. Hit höra Holmby i Frosta och Lunds domkyrka I i Torna med rundbågsfält och Östra Herrestad i Ingelstad med spetsbågfält.

III. Raflundagruppen

liknar den förra, men skålen såväl som foten är rund i stället för fyrflikad. Vanligen är skålen ornerad med bågfält. Stundom finnas knoppar vid bågarnes anfang. Till denna grupp höra Högestad i Herrestad, oornerad, Raflunda i Albo, med rundbågsfält, Burlöf i Bara, Borlunda i Frosta, och Skanör 11 i Skytts, alla tre med bågfält, hvilkas form är okänd, då endast nedre delen af skålen är bevarad, S:t Jakob i Lund (ett stycke af skålens öfre kant med rundbågar), troligen Hjärsås i östra Göinge och Falsterbo II, (endast foten bevarad), Slimminge i Vemmenhög med rundbågar och knoppar, Skarhult i Frosta, med spetsbågar och knoppar samt Häglinge i Västra Göinge och Bosjökloster i Frosta, båda med klöfverbladsbågar.

IV. Falsterbogruppens

dopfuntar äro mångkantiga, de flesta åttkantiga. Detta gäller om den nära föregående grupp stående dopfunten i Trelleborg i Skytts hd. med dess knoppar och klöfverbladsbågar. Foten är låg, men säkerligen har ett öfre stycke af skaftet funnits, så att den tidigare haft vanlig höjd. Dopfuntarna i Ystad, S:t Petri i Herrestads härad, Falsterbo I i Skytts samt Lunds domkyrka II i Torna äro åttkantiga med fantastiska djurfigurer. På Falsterbofunten finnas också åtta människofigurer mellan djurfigurerna. Dopfunten i Malmö S:t Petri II i Oxie hd. är likaledes åttkantig med människofigurer, som påminna om dem, som förekomma på Falsterbo I. Dessa figurer äro inställda i klöfverbladsfält, djurfigurerna på Ystadsfunten i rundbågsfält. Dopfunten i Skanör I är åttkantig med helgonfigurer. På den tolfsidiga dopfunten i Malmö S:t Petri I, Oxie är det troligen de tolf apostlarnes bilder, som förekomma i fälten. Några af dessa äro lätt igenkännliga. På denna dopfunt finnas nedre fält, som äro stickbågiga. De öfre äro skadade så att deras form är okänd. Tolfsidig är slutligen dopfunten i Helsingborg i Luggude med tjugufyra klöfverbladsbågar. Foten är rikt profilerad i olikhet med alla öfriga bägarformiga dopfuntar i Skåne.

Inskannat av Lars-Olof Albertson 2006